Saiga tatarica
Saigaantilopen (Saiga tatarica) är byggd ungefär som en gasell. Kroppsvikten är 25-40 kg och mankhöjden 60-80 cm. Det mest karakteristiska draget är den säreget uppsvällda nosen, som ger djuret ett klumpigt utseende. Nosbenen är något tillbakabildade, medan nosbrosket är mycket kraftigt utvecklat vilket gör den stora och tjocka nosen ovanligt rörlig. Näsborrarna är riktade nedåt och sitter tätt ihop. Öronen är ovanligt korta, och har en rundad form samt är beklädda med hår på såväl in- som utsidan. Hornen är tämligen korta (30 cm), nästan raka och tydligt ringlade. De är ljusa med mörka spetsar. Benen är förhållandevis korta, men smäckra som en antilop. Klövarna är breda baktill. Saigan har doftkörtlar på huvudet (facialkörtlar), på framknäna, mellan klövarna och i flankvecket. Honan har fyra spenar.
Färgen och längden hos saigans pälsa växlar med årstiderna. På sommaren är pälsen kort och tjock men med föga ullhår. På vintern blir den lång (40-70 mm) och får en mjuk och tät underpäls av ullhår. Under sommaren varierar färgen från ljust sandbrun till varmt rödbrun, med ljusare flanker och mörkare ryggparti. Buken är näsan helt vit. Särskilt hos hannen kan man lägga märke till ett mörkare parti på bogarna. Benen är mörkare på framsidan än på baksidan. Svansen är mycket kort. Den är naken på undersidan men klädd med långa gulbruna hår på ovansidan. Hos hannen är huvudet tämligen ljust utom längst upp där det är kraftigt rödbrunt i skarp kontrast till de ljusare partierna. Hos honan finns inte skarpa markeringar. Vinterpälsen hos saigan har en tämligen oskarp gråvit färg.
Saigaantilopen anses vara akut hotad och återfinns i Kazakhstan och i mindre antal i vissa delar av Ryssland och Mongoliet.
Under en period på tre veckor i maj 2015 dog över 200 000 saigaantiloper, vilket motsvarade mer än 60 procent av den globala populationen. Läs mer i artikeln nedan:
Antiloper.se - För dig som vill lära dig mer om antiloper