Tragelaphus spekeii
Sitatungan, också kallad sumpbock, tillhör skogsantilopernas underfamilj bland slidhornsdjuren. Sjöar och träskmarker i centrala Afrika är sitatungans rätta miljö. Den lever ute i vattnet och betar av den rika växtligheten av vattenväxter. För att kunna ta sig fram på stränder med dålig bärighet och på sjöbottnar har sitatungan stora spretande klövar som ger en stor bärande yta.
Sitatungan (Tragelaphus spekei) eller sumpbocken som den också kallas, är en medelstor antilop med ett för släktet tämligen typiskt utseende. Boghöjden är drygt en meter, och kroppsvikten ligger på 70 (honan) till 110 kg (hannen). Endast hannen har horn. De är långa och spiralvridna, med svag lyrform. Öronen är korta och breda. Svansen är kort och burrig.
Sitatungan har flera doftkörtlar på flankerna, men inga i ansiktet. Pälsen är kort och något oljig för att avstöta vatten. Färgen är rödbrun med ljusare tvärränder. Dessutom förekommer ljusa fläckar på låren och nedtill på kroppssidorna. Sitatungan har ingen man men hos hannen är håren på ryggens ovansida något längre än i övrigt, vilket ger en antydan till manbildning.
Klövarna är ovanligt långa, ofta mer än 10 cm, vilket antagligen är en anpassning till sitatungans vana att gå och beta på gyttjiga träsk- och sjöbottnar, varvid klövarna spretar isär för att ge en stor bärande yta. Sitatungan är även en utmärkt simmare. Om sitatungan känner sig hotad så tar den gärna sin tillflykt till vattnet. Den dyker ner under vattnet och låter bara näsborrarna sticka upp genom vattenytan och står sedan helt stilla, vilket är en mycket effektiv metod för att inte bli upptäckt.
Sitatungan är en hotad art och det främst på grund av att utdikningen och torrläggningen av deras naturliga våtmarker.
Antiloper.se - För dig som vill lära dig mer om antiloper