Sitatunga


Tragelaphus spekei

Sitatungan, också kallad sumpbock, tillhör skogsantilopernas underfamilj bland slidhornsdjuren. Sjöar och träskmarker är sitatungans rätta miljö. Den lever ute i vattnet och betar av den rika växtligheten. Det är bara ett fåtal stora växtätare som kan utnyttja samma födonisch som sitatungan. Flodhästen är den mest påtaglige konkurrenten. För att kunna ta sig fram på stränder med dålig bärighet och på sjöbottnar, har sitatungan stora, spretande klövar som ger en stor bärande yta.

Sitatungan (Tragelaphus spekei) eller sumpbocken som den också kallas, är en medelstor antilop med ett för släktet tämligen typiskt utseende. Boghöjden är drygt en meter, och kroppsvikten ligger på 70 (honan) till 110 kr (hannen). Endast hannen har horn. De är långa och spiralvridna, med svag lyrform. Öronen är korta och breda. Svansen är "burrig" och kort. Klövarna är ovanligt långa, ofta mer än 10 cm, vilket antagligen är en anpassning till sitatungans vana att gå och beta på gyttjiga träsk- och sjöbottnar, varvid klövarna spretar isär för att ge en stor bärande uta, ungefär på samma sätt som älgen använder sina klövar.

Sitatungan har flera doftkörtlar på flankerna, men inga i ansiktet. Pälsen är kort och något oljig, för att avstöta vatten. Färgen är hos hannen rödbrun. Bägge könen har ljusa tvärränder. Dessutom förekommer ljusa fläckar på låren och nedtill på kroppssidorna. Sitatungan har ingen man, men hos hannen är håren på ryggens ovansida något längre än i övrigt, vilket ger en antydan till manbildning.


Skriv en kommentar


Antiloper.se - För dig som vill lära dig mer om antiloper